BURY ME IN THE SAND

God morgon igen!
I går gick dagen i huvudsak som planerat på beachen och i vattnet. Vågorna var äntligen lite mindre så det gick äntligen att på riktigt simma och njuta av vattnet. Det var nästan som att man bara skulle vilja stanna där. Men vad gör man egentligen på stranden i fem timmar för sig själv?



För det mesta ligger jag och studerar allt som händer runtomkring mig. En massa barnfamiljer med söta små spanska ungar som springer omkring och får alla på hundra meters avstånd att le oberoende vad deras feelis är för tillfället. Röda britter i alla åldrar som steker sig så det bara fräser på hyn. Snygga turistande unga par från alla världens länder som hånglas och smeks och skrattar och är sådär allmänt äckligt förälskade.

När jag sett tillräckligt har jag tagit tag i min bok jag läser för tillfället. VOGUE Beauty. Kanske inte den mest fantastiska läsupplevelsen, men en riktigt bra bok om allt viktigt och mindre viktigt en tjej kan behöva veta om hon vill kunna visa upp sig ännu om 30 år. Så där satt jag, i min bikini i min solstol för tredje timmen i sträck, och läste om hur solens UV-strålning ger mig rynkor, orsakar hudcancer och förstör mitt hår. Jaha. Senare samma dag kom jag hem och såg på mitt fräkniga, leende ansikte i spegeln. På mina, för typ första gången i mitt liv, ljusbruna, jämna ben och armar som ännu för en vecka sedan var prickiga av exem. Då kunde jag inte låta bli att fundera, om inte allting kanske ändå är relativt? Någon gång kan det kanske vara viktigare att må bra just nu än till och med att vara rädd för hudcancer.



Såna tankar har jag för tillfället. Och det är bara en bråkdel av vad allt som egentligen väcks. Man hinner tänka rätt mycket här och det är okej, jag var förberedd och visste att det hör till. Och jag hoppas, önskar och vet att det också kommer att leda någonstans. Till det är det speciellt bra att ha en blogg där man kan skriva av sig.