NOT JUST ANY WEDNESDAY

Verkligen inte vilken onsdag som helst. Tvärtom, en väldigt ovanlig onsdag med ovanliga händelser på ett ytterst ovanligt ställe. Men det är ju kanske just precis vad den här hösten handlar om, tiotals ovanligheter bakom varje hörn och inte den minsta lilla bekanta rutin. Och det är ju just precis det som också är så spännande, intressant och framför allt roligt. Den här onsdagens random händelser får gårdagens strandbilder som sällskap eftersom jag inte tagit en minsta lilla bild i dag.



Konstighet nummer ett var läkarbesöken gånger två. Min plan var på morgonen att fixa min allergibehandling i skick på en privat läkarstation men fick istället två råddiga besök med väldigt råddig personal. Åtminstone var de alla väldigt hjälpsamma och förstående och till slut ordnade sig en tid tillsammans med allergiläkare och sjuksköterskor till den inkommande måndagen. Förhoppningsvis är allt efter det klart som havsvattnet här.



En annan smått underlig grej jag råkat ut för i dag brukar väl på svenska kallas promenad. Ni vet, när man sätter ena foten framför den andra och går från ställe till ställe? Det vi inte sysslar med i Finland för vi har metro, buss och spårvagn? Vilket toppenskämt hahaa. På riktigt menar jag att jag i dag gått fram och tillbaka genom centrum sammanlagt 10 gånger. 10 gånger. Och tillsammans blir det kring 12 kilometer. Mina ynkliga finländska ben är inte alls vana vid sånt, men jag antar att de vänjer sig under hösten om jag fortsätter med lika dålig planering som i dag.



I dag har jag också ljugit mig en pojkvän för att slippa en annan som gärna tagit på sig uppdraget att bli en åt mig. En egentligen riktigt trevlig 27-årig spanjor på stranden som förstod engelska typ så mycket att han kunde säga att han gillar mig för att jag har ljus hy, rött hår och vita tänder (troligtvis för att han själv passar mindre än någon på den beskrivningen). Man tackar ju för komplimangen men jag tror att vi inte någonsin riktigt hade hittat ett gemensamt språk. På någon nivå. Och så har jag ju också fått ett strängt förbud för spanjorer hemifrån så det fick väl vara.



Episoden med min beundrare, timmarna på stranden med blicken över de stora vågorna, alla lekande barn och fina människor, läkarepisoden, timmarna med datorn på något av stadens caféer, allt får mig att fundera. Fundera på mina orsaker att vara här, fundera på vad jag vill få ut av det här och vem jag inte är men skulle vilja vara. Det är väldigt många gånger i dag som jag tänkt på realiteten att jag åkt iväg ensam, vad det egentligen innebär och vad det kräver av mig. Mycket. Men jag tror också att det här är det definitivt bästa, kanske svåraste, men bästa, sättet att utvecklas. Kanske vågar jag gå in på en läkarstation och försöka överleva med min spanska efter tre månader. Kanske.