WHEN THE SUN GOES DOWN

I går när jag lämnat caféet på kvällen och promenerade hem längs med strandgatan fick jag plötsligt lust att ta en sväng till stranden för att ta lite bilder.


Jag bara älskar söderns stränder om kvällarna, det totala mörkret och alla ljus från hus och gator som lyser upp alla kilometrar av strand och speglar sig på vattenytan. Det påminner om barndomen och alla södernresor med familjen, hur vi alltid promenerade hem från en sen middag och stannade vid någon glassbar eller liten butik för att köpa vykort att skicka hem. Värmen, lugnet och stämningen.


Så jag gick ut i sanden som för en gång skull inte var brännhet, utan härligt kylig och lätt mellan tårna. Jag gick ut på vågbrytaren där jag var mitt ibland en massa fiskare med sina spön och söta par mitt i sina romantiska sessioner. Lite mysigt bara. Och allt såg just precis så fint ut som jag tänkt mig.



Sen gick jag hem barfota längs med stranden och fotade allt intressant som kom emot. En lysande sandskulptur, vårt älskade hotell från i våras, det lugna vattnet. Och testade på typ alla olika inställningar min kamera har och hade roligt.


När jag kom hem till min port och såg den lysande skylten till baren bredvid blev jag också lite upplyst. Inte för att det egentligen gör någon skillnad, men förstår bara inte hur jag inte tänkt på det tidigare. På de alltid stängda dörrarna. På att det inte finns några fönster eller reklamer förutom regnbågen på väggen. Nu kan jag sluta förundra mig över den mystiska baren.