WIFI&CHINESE FOOD

I går började jag dagen efter tretton timmars sömn med att ta min dator under armen och traska ner till stranden till ett café med Wifi. Det är väldigt väldigt många restauranger, barer och caféer här med gratis internet, så när jag fick höra att jag tack vare min kära Macbook skulle hamna betala minst 90 euro för ett fungerande internet till min lägenhet tackade jag omedelbart nej utan att ens tänka vidare på saken. Morgonmål och kvällsbitar på internetcaféer passar mig hur bra som helst, men det kan ju vara bra för er som gärna har kontakt med mig att veta att jag lever så här.

Men tillbaka till gårdagen. Satt alltså förmiddagen på café, åt toast och latte till frukost och fortsatte sedan därifrån för att skriva hyreskontrakt, var efter jag ännu köade i en timme på ett helt för varmt kontor bara för att få veta att mitt heminternet är dödsdömt. Efter timmen i det kokheta väntrummet var jag vrålhungrig så jag tog än lite mer lyckad sväng till matbutiken och lyckades den här gången få med mig så mat som andra nödvändigheter.


Och så fixade jag en guacamole-sallad till lunch.



Efter lunchen bytte jag om till lite lättare klädsel och erövrade poolen och gräsmattan på bakgården för några timmar. Några söta, spanska småflickor försökte envist kommunicera med mig och kolla in vilken tidning jag läste och det enda jag kunde göra var att le brett och försöka säga ”no hablo Español”. Jag är nog inte säker om jag sa ens det rätt.




På kvällen bestämde jag mig för att gå ut och utforska den sidan av staden vi aldrig var till när vi var här med Kati i våras. Så jag gick längs med stranden i den sköna kvällsluften, fortsatte beundra omgivningen och följde med allt liv runtomkring mig. Man märker att den egentliga turisttiden börjar närma sig sitt slut, men fortfarande finns det nog väldigt mycket folk på gatorna.



Jag avslutade kvällen med att modigt gå in på terrassen av en kinesisk restaurang, sätta mig ner och ta tag i en meny. Att äta ensam är väl för väldigt många människor åtminstone lite skrämmande, genant eller obekvämt, liksom också för mig. Lunch och frukost har jag aldrig haft något problem med, men tanken på att äta middag ensam bland alla förälskade par, kompisgäng och familjer har nog alltid smått skrämt mig. Men någonstans måste man väl börja, första gången är alltid den svåraste. Och bra gick det ju också, till och med när servitrisen såg på mig förundrat och frågade två gånger om jag var säker på att jag verkligen var ”just one”. För det är precis vad jag är, just me, och ingen annan.