Mina hörlurar jag hade med mig från Finland gick sönder. Jag köpte panikhörlurar för två euro från någon souvenirshop och de var alldeles fruktansvärt, obeskrivligt, förskräckliga. Jag använde dem ändå i några veckor tills de igår till slut också sa upp sig. Den här gången tänkte jag panikköpa en lite bättre version och tog mig till en hypermarkets elektronikavdelning och nappade åt mig de dyraste (11,99!) lurarna av Sony. Jag betalade med kort och kollade inte vid kassan vilken summa jag egentligen betalade för mina inköp men när jag kom hem kollade jag igenom kvittot. Och blev lite förvånad. Tydligen hade tjejen vid kassan fått något fel eftersom hörlurarna överhuvudtaget inte fanns med bland inköpen. Så jag fick nu då tydligen ett par gratis hörlurar på köpet med fetaosten och läppfettet. Det var den lilla roliga bakgrundshistorien.
Nu till själva ämnet. När jag gick till butiken på kvällen tänkte jag provköra hörlurarna med det samma. På den sekunden jag hörde musiken i mina öron lovade jag mig själv att aldrig mer nöja mig med några euros hörlurar ens för en minsta lilla stund. Det var som att uppleva varje låt jag lyssnat på flera gånger per dag för första gången. Så jag gick ut, hög på min Swedish House Mafia, och bara gick rakt fram till muren som skiljer bilvägen från den uttorkade floden utanför min dörr, klättrade upp på den och gick de några hundra metrarna av mur som i en musikvideo. Bara för att jag kan. Bara för att det är så roligt.
Och jag måste ha sett ganska så rolig ut också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar