Och så fick pannluggen växa. När beslutet var gjort kunde inget stoppa det längre och där, på vintern i årsskiftet till år 2011, började igen tiden av spännen, flätor och försök till fina frisyrer med en pannlugg som just räcks ner över ögonen, till halva kinden, mungipan, ner under hakan. Samtidigt när jag bestämde mig för att slippa luggen gjorde jag också en annan för den stunden stor förändring och slutade blondera. Istället lät jag allting växa, utväxten långsamt bli längre och längre och i princip gjorde jag absolut ingenting för mitt hår på ett helt år. Frissabesöket på hösten året innan blev det sista innan den största förändringen mitt hår någonsin upplevt.
När jag sedan via kontakter hittade min väg till min frissa Anne var det äntligen dags för nya vindar att blåsa genom mina torra toppar. Efter att inte ha gjort någonting till ett blonderat hår på ett år såg det minst sagt ganska gräsligt ut när jag satt mig i frisörstolen, men ni vet säkert alla att en verkligt bra frissa kan göra stora ting. Jag hade drömt om rött hår i evigheter men alltid tänkt att det skulle se onaturligt ut på mig och låtit det förbli bara en tanke. Men nu såg jag för första gången i mitt liv något annat i spegeln än ljust hår. Jag såg början på en helt ny tid i mitt liv. Min tid som ginger.
Okej jag lovar att det här var sista härinlägget på en tid framöver. Åtminstone fram till början av nästa vecka då jag skall försöka hitta mig fram till en alldeles ny frisörstol för att återigen bli rödhårig. Jag har nu flera gånger under den senaste veckan blivit kallad blond så jag antar att mitt solblekta hår verkligen behöver lite behandling...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar